Det hände nåt hemskt idag...

En sån sak som bara inte får hända.
Vi blev väckta av telefonen halv åtta i morse.

Det var mamman till en av Liams kompisar som ringde för att berätta att hon hade Liam där. Yrvaken som man är när man blir väckt, fattar man ju ingenting.
Vadå Liam där, han ligger och sover, sa jag.
Nä, han kom cyklande hit och ville leka, svarade mamman.

Då började allt att snurra i skallen på mig. For som skjuten ur en kanon in på Liams rum och ser att sängen är tom.

Han hade alltså stigit upp och smugit ut ur huset. Tagit sin lilla cykel som knappt har luft i hjulen och cyklat 4 kilometer på en rent ut sagt livsfarlig grusväg. Den är full med backar och svängar hela vägen och man har inte en chans att se någon som cyklar där. Dessutom är det en 70 väg, och det är ett under om någon över huvud taget håller den hastigheten. Ibland tror man att det är motorväg här utanför.
Iklädd endast pyjamaströja och vinterfodrade stövlar har han cyklat hela den sträckan, han måste ha cyklat i minst 2 timmar.

Vad gör man?
Han vägrar förstå att det han gjort är fel och att det är farligt.

Jag har varit alldeles skakig hela dan och kan inte sluta tänka på vad som kunde ha hänt. Är så tacksam för att hans kompis var hemma, för annars skulle han ha fortsatt till en av fröknarna på dagis säger han och då hade han varit tvungen att korsa en stor vältrafikerad 90 väg.

Idag har vi monterat ett säkerhetslås i dörren som endast kan låsas upp med nyckel, men jag är livrädd att han ska få för sig nåt liknande igen. Han är som sagt extremt påhittig.

Har aldrig nånsin tidigare känt mig som en så dålig mamma som idag. Vill aldrig behöva känna så igen.

Alla andra lediga dagar sätter vi klockan att ringa fem bara för att vara säkra på att vakna innan barnen, men just idag var vi så himla trötta och barnen var uppe länge igår så vi tänkte nog att de skulle sova till sju åtminstone.
Man har ju lärt sig en läxa, men det hade ju knappast hjälpt om något hade hänt.

Sen kan jag bara inte fatta varför han inte hade klätt på sig, eller rättare sagt varför han tagit av sig pyjamas byxorna innan han åkte. Han hade inte ens kalsonger på sig. Bara tröja och vinterstövlar.

Jag tycker det är ett under att inte jag är gråhårig, men det kommer nog snart, för här är det verkligen aldrig en lugn stund.